Drama på Ica

Jag stor och lastade upp mina varor på bandet i kassan, för sent insåg jag att klagomuren personifierad stod framför mig. Kvinna, 70 plus, dividerade med killen i kassan om en bit lax hon köpt förra veckan. Den skulle kosta 99 kronor kilot men hon hade fått betala 99:90 kronor kilot. Nu stod hon här och krävde nästan en krona tillbaka för sin enkilos laxbit. Rätt ska vara rätt. Killen i kassan ringde till fiskdisken och plockade fram miniräknaren. Det här kommer ta tid tänkte jag och sa till paret bakom mig att om jag var ni skulle jag ta en annan kassa. Men du då, sa dom. Det är för sent för mig, jag har redan lastat upp mitt varuberg, rädda er själva!
När tanten hade haft killen i kassan som gisslan i tio minuter erbjöd han henne en hel krona som kompensation för den dyra laxen (det finns ju trots allt inga tioöringar längre, en avrundning är väl ok). Men hon gav sig inte. Till slut gick hon tillbaka in i butiken för att prata med personalen i fiskdisken.
Man tror inte det är sant men det är det. Jag står bara och flinar åt alltihopa, tur man inte är stressad. Tänker ibland när sånt här händer att jag skulle ta fram min egen plånbok och erbjuda den arga kunden de futtiga kronor de är ute efter. De är så jättenoga att inte bli lurade på ett endaste öre, men har inget samvete för att stoppa upp kön för de andra kunderna och misstro personalen.
Och jag undrar, är det så att pensionsåldern är för låg eftersom de har så mycket energi kvar till att bråka om småsaker? Eller är det utbudet av spännande akriviteter för äldre så är för dåligt? För tråkiga program på TV?