I lördags åt vi de första physalisarna. Gulgröna och aningen sura men vem orkar vänta tills de mognar? Sen var vi på 30årskalas i en grannby. GPSen försökte hjälpa oss hem i natten men den har lite egna idéer om vad som räknas som farbar väg när man har bil. När vi en timma senare fortfarande åkte omkring på okända grusvägar dök en hare plötsligt upp framför bilen. Jag bromsade in och haren började skutta sicksack på vägen framför oss. Vi körde efter i sakta gemak och tänkte att harungen ger väl upp snart. Man kan ju inte köra över en liten fluffig gullig kaninunge eller hur. Tutade, smällde i bildörren. Men harjäveln vägrar hoppa av vägen och klockan närmar sig halv två på natten. Stannade bilen och lät den hoppa fram tills den var ur synfältet och inte paralyserad av strålkastarna längre. Körde fram några hundra meter, möter haren på väg emot oss. Den vänder och börjar skutta sicksack framför bilen igen. Då kliver sambon ut och börjar springa efter haren. Ni kan tänka er hur det ser ut på grusvägen, först haren, sen sambon och sen kommer jag med bilen.
Men då gav den upp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hahaha, guuuu'va roligt! Ser er framför mig :) Kram!
Om man släcker ljuset en liten stund vågar de hoppa åt sidan. De verkar uppfatta mörkret utanför ljuskäglan som en ogenomtränglig vägg.
Men det såg nog bra kul ut! :)
Skicka en kommentar