Igår somnade barnet i pyamas i sin säng 18.40 och vi tänkte att äntligen har han fått normala sovrutiner för ett 6-månaders barn. Men icke. För det var tydligen bara en tupplur och vid åttatiden hördes ljud från hans rum. Så vi stoppar om honom, petar in nappen och enligt konstens regler tar vi inte upp honom, pratar inte och tänder inte lampan men lämnar dörren på glänt. Han skriker i förtvivlan när vi går därifrån och bubblar av skratt när vi kommer. Till slut tänker föräldrarna att han kan väl inte sova för att han blivit hungrig av allt stök och ger honom en skvätt bröstmjölksersättning. Då blir han ännu piggare och gladare.Och vi tänker - men vänta nu - tycker vi det är ett problem att vi har ett barn som är glatt, på bra humör och tycker om att umgås med oss? På grund av våra åsikter om när han ska och inte ska sova.
Det lättaste sättet att göra sig av med ett problem är ju inte att lösa det, utan att sluta betrakta det som ett problem. Till slut ville jag gå och lägga mig så jag tog med barnet till dubbelsängen och bäddade ner oss där. Barnet var lyckligt och lågmält jollrande och jag försökte visa att mamman är en väldigt tyst och tråkig typ på nätterna (om det inte är roligt att vara vaken kan man ju lika gärna sova). Så barnet bökade runt, sparkade mig i magen, tryckte upp rumpan på min kudde och pruttade mig i ansiktet. Men sen somnade vi båda två och sambon la tillbaka honom i sin säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar